Besvikelsen som uppstår när huvudet vill något men en kropsdel säger ifrån är inte rolig. Åkte upp idag för att träna med Skövde, men för mig blev det snarare stabilserings träning för foten än handboll. Idag var det första gången som jag testade att verkligen springa på den och jag insåg snabbt att det här kommer inte funka. Envis som jag är så försöker jag en stund till men det blir bara värre. Så fort någon rör mig känns det som att hela foten ska vika sig, och idag fick jag även uppfattningen att foten är stukad både utsida och insida då jag kände att den gjorde ont på båda ställena. Just nu känns det så förbaskat tråkigt att foten sätter stopp för mitt spel, jag vill kunna springa hoppa och skjuta men det gör så ont, och då kommer besvikelsen när man så gärna vill något men det inte går. Dock så nu när jag har kommit hem och fått tänka på det, så känner jag att jag inte kan vara besviken på att det inte går så bra för det var bara 9 dagar sedan jag stukade den och 5 dagar sedan jag slutade hoppa på kryckor. Flera spelare i min situtation hade nog inte ens börjat tänka på spel nu, men jag vill spela! Det är i alla fall cup i helgen, min första som spelare i skövde hf och jag ser verkligen fram emot det även fast foten är stukad och gör ont. Jag ska försöka gå och springa på den mer så att den blir mer belastad och sen så är det träning igen på torsdag. Jag hoppas att den blir bätte. I värsta fall får jag la ta lite smärtstillande innan jag ska spela;)