Så då har jag äntligen packat klart inför helgens äventyr i Katrineholm. Är bara lite småsaker kvar som jag får fixa i morgon. Ska bli riktigt spännade att få spela Junior Elit cup, och ska jag vara ärlig så har jag nog fortfarande lite svårt att fatta att jag är en av dem ska få göra det. Detta året har varit en enda lång kämpar insatts, och att få ett sånt här besked bevisar att om man kämpar så får man resultat. Mitt självförtroende på planen börjar sakta men säkert komma tillbaka och jag känner mig trygg på planen. Jag har äntligen börjat älska och leva för handbollen igen och jag får inte längre tankar som "varför jag detta", utan har jag en dålig dag så försöker jag istället tänka på de små sakerna som jag gjorde bra, och bara tänka smått de dåliga så att jag ska veta vad jag kan göra bättre nästa gång. Detta hjälper mig otroligt mycket, och det gör så jag mår bra. Vi hade Anna Maria Johansson som vikarie i tisdags på vår matte lektion, och när den var slut så pratade jag lite smått med henne. Hon berättade för mig att hon och Linnea Torstensson inte hade gjort en J landskamp innan de kom med landslaget, och dem orden fick mig att må så himla bra. Majsan och Linnea är fantastiskt duktiga spelare idag, och för mig är det skönt att höra att man behöver inte ha varit en dem som är med i 16/18 års landslagen för att vara med i Dam landslaget, utan har du bara vilja och älskar idrotten du utövar så kan du gå hur långt du vill. Jag har drömar och jag har ambitioner, och jag är verkligen villig att kämpa för att dem ska gå i uppfyllelse.